Tintin på loppis!

Det är väl inte det ovanligaste albumet att finna. Men hittar man det till ett bra pris är det bara att slå till! Jag tror faktiskt att det här var den första kontakt jag fick med Tintin en gång i tiden. Då var det på lånekassett på biblioteket med Tomas Bolme som Tintin om jag inte missminner mig. Just det här albumet kom också som animerad långfilm för ett par år sedan Steven Spielberg regisserade och Peter Jackson producerade om jag inte missminner mig.

Agent X9 – Specialalbum 1986

Lite märkligt är det att man på omslagets framsida stoltserar med 84 sidor! Detta med tanke på att den ”vanliga” serietidningen, åtminstone vid den här tiden, innehöll 100 sidor. Det är alltså 16 sidor mindre – och det gör man en stor sak av?

Hur som helst innehåller albumet två serier. Först ut är Axa, som åter igen säker sin frihet. Den här gången råkar hon ut för en grupp människor som vill ha henne till avel. Inget nytt så sett, det var väl typ samma i albumet från 1985? Jag gillar serien och den är snyggt tecknad så jag klagar inte över att den upptar nästan hela albumet.

Serie 2 är Agent Corrigan som jagar brottslingar, som jagar en mytomspunnen skatt. Ganska intetsägande äventyr tycker jag men helt klart värt att ägna några minuter åt. Förresten så benämns Agent Corrigan vid några tillfällen som just Agent X9, så nu vet ni det…

Fantastiska Fyran 1981 Nr 8

Jag tyckte mycket om Fantastiska Fyran i serietidningsform. Det var kanske därför jag var en av de få som uppskattade filmerna när de kom, trots att de hade en hel del kvar att önska. I det här numret berättas två äventyr som hänger ihop med varandra. Det handlar om besökare från en annan dimension kan man säga. Någon som, utan att riktigt vara medveten om det, får Fantastiska Fyrans krafter att vackla.

De fyra har förstås fyra olika krafter. Johnny, blir en levande fackla, Sue, hans syster, kan göra sig osynlig och dessutom skapa osynliga kraftfält runt sig själv och andra. Det var en detalj som jag hade glömt bort faktiskt. Sue är gift med Reed som kan tänja sin kropp likt ett gummiband och slutligen har Ben förändrats till att bli en stark jätte med ett nästan ogenomträngligt skinn.

Jag vet inte om det är jätteovanligt men inte alla av de fyra är tillfreds med sina superkrafter. Framförallt är det väl Ben, eller Big Ben som han kallas, som anser att hans liv blev helt förstört. Man kan väl i och för sig förstå varför, eftersom hans kropp blev så pass förändrad. De övriga verkar ha blivit till freds med det hela och till och med utnyttjat situationen till sin egen fördel.

Jag gillar inte tecknarstilen i de båda äventyren så värst mycket. Men framförallt har jag problem med teckensnittet i texten. Jag vet inte varför men det är svårt att läsa vad det står, även med läsglasögon. Vidare tycker jag inte att äventyren är representativa, jämfört med mitt minne av serien. Det kan ju vara fel förstås. Jag har trots allt inte öppnat en av de här serietidningarna på många många år. Förresten så medverkar även Thor på ett hörn, det är ju förklarigt eftersom äventyren på något sätt involverar vikingar.

Efter de båda äventyren Mörksens Fyrverkeri och Gudens Tårar, följer ett äventyr där Spindelmannen och Flamman slåss och bråkar med varandra. Det känns som att detta är ett mycket äldre äventyr baserat på tecknarstilen. Det är fullt av dräpande oneliners, vilket är ett kännetecken för både Flamman och Spindelmannen, kanske främst den senare. Minns jag rätt finns det en rivalitet där som återkommer i många äventyr. Kanske beror det på att de båda är ynglingar som inte är särskilt mogna?

Till slut läser jag en liten notis på sista sidan. Att Fantastiska Fyran från och med nu återfinns som serie i Spindelmannen. Betyder det att det här var den sista tidningen med Fantastiska Fyran?

Rymdens Hjältar Nr 5 1980

Jag var tio år när den här tidningen kom ut. Kanske hade jag inte hunnit fylla år än och bara var nio, det vet jag faktiskt inte. Hur som helst så minns jag omslaget till tidningen och att jag inte riktigttycker att det var så bra. Fråga mig inte varför, idag tycker jag att det är rätt tilltalade med tanke på vad det är för en tidning. Längst ned på tidningens framsida gör man klart att den innehåller något helt unikt, nämligen ett äventyr med Stålmannen och Rymdens Hjältar! Och det känns ju lite märkligt kanske?

Saken är den att Rymdens Hjältar var något av en favoritserie på sin tid och en jag skulle kunna tänka mig att samla på mig idag. Jag har några tidningar liggande men inte så många tror jag. Rymdens Hjältar var, så vitt jag vet, både en egen tidning och en serie som publicerades i Stålpojken. Då var det Stålpojken med Rymdens Hjältar och inte tvärtom som här.

Hur som helst så vill jag minnas att Stålpojken och Stålflickan, som båda var medlemmar i Rymdens Hjältar (har jag för mig), inte fick reda på riktigt all information eftersom de egentligen tillhörde en annan tid. De var tvungna att genom sin superfart resa genom tidsvallen för att ansluta till de övriga. De fick alltså inte reda på saker och ting om framtiden som de hade möjlighet att påverka i sin egen tid. Det är klart att det uppstår tidsparadoxer, vilket gör det synnerligen intressant. Jag har något slags intresse för det i alla fall och kan inte låta bli att vända och vrida på händelserna. Egentligen är det lika omöjligt att reda ut som om hönan eller ägget var först.

Hur som helst tycker jag att man åsidosätter denna regel en smula i tidningens första äventyr, det med Stålmannen. Här förmedlas onekligen information om framtiden som gör att Stålmannen måste ändra sin ursprungliga plan. Det går ju inte att ändra framtiden. Överlag tycker jag inte att det är ett speciellt bra äventyr. Det är mer Stålmannen än Rymdens Hjältar och det tycker jag inte att det ska vara.

Det andra äventyret däremot, där Rymdens Hjältar kämpar mot De Fruktansvärda Fem, superskurkar med kraft nog att förgöra sina motståndare, är mycket bättre. Där fokuseras inte på någon enskild hjälte utan flera är med.

Jag minns inte riktigt vem som är vem längre och deras specifika krafter och egenskaper. Det mindes jag i tioårsåldern, men det är roligt att lära känna hjältarna igen! Vissa är förstås ganska självklara som Solpojken och Blixtpojken. Även Jättepojken och Elementpojken är ganska självförklarande men vilken kraft har Saturnusflickan och Morgonstjärnan?

Tidningens tredje äventyr är ett ganska kort sådant. Det heter Mon-Els enmanskrig och är precis vad det handlar om. Jag har inte koll på Mon-Els krafter och ursprung men de verkar vara oerhört lika Stålpojkens. Det står i äventyret att han använder sig av en flygring så han verkar inte ha sitt ursprung på Krypton, likheten i namnen till trots. Stålpojkens namn är ju som bekant Kal-El. 

Agent X9 – Specialalbum 1985

Agent X9 innehåller som regel flera serier och detta album är inget undantag. Först ut är serien Axa som egentligen inte riktigt hör hemma i tidningen eller albumet tycker jag. Inte för att det skulle vara sämre än det övriga innehållet på något sätt, faktiskt nästan det omvända, men det känns som att Agent X9 är en tidning som ska fokusera på deckarserier och inte framtidsvisioner av ett postapokalyptiskt samhälle. Mer eller mindre går äventyret, som går under namnet Frihetskämpen, ut på att skaffa sig sin frihet. Att bryta sig lös från samhället och, trots att Axa är kvinna vägrar hon låta sig fastna i könsrollerna. Det är mycket nakna bröst i den här serien, kanske är det ett sätt att locka till sig läsare, kanske är det ett sätt att göra en frihetspoäng? Jag har lite svårt för sensmoralen. Axa söker sin frihet men alla kan inte söka sin frihet eftersom allt bara kommer at bli kaos då. Någon måste hålla ihop samhällstrukturen även om handlingen utspelar sig i en postapokalyptisk värld. Är det anarkism Axa söker? Hur som helst är det ett riktigt bra äventyr och om jag minns rätt har jag bara läst något enstaka ytterligare äventyr om henne.

Albumet innehåller även ett äventyr med Agent Corrigan och jag vet inte om det är sant men är inte det här Agent X9 egentligen? Åtminstone avslutas äventyret med att konstatera att Agent X9 fullgjort sitt uppdrag. Det är kanske inte det mest fantastiska äventyr som finns och egentligen är jag inte särskilt förtjust i agentserier. Min grej har alltid varit superhjältar. Hur som helst handlar äventyret – Mannen med Spionväskan – om en väska full med stulna dokument och en spionorganisation som Agent Corrigan är på spåren. Det ena leder till det andra och givetvis löser Agent Corrigan fallet. Det är inte så många sidor och lite småunderhållande är det väl, men inte det bästa jag har läst.

Så har vi då Modesty Blaise, anledningen till att Agent X9 existerar! Jag minns serien med välbehag och inser, när jag nu åter bekantar mig med den, varför jag en gång började samla på just tidningen Agent X9! Det här är kronan på verket helt enkelt! Äventyret denna gång heter Hotet från det okända och behandlar ett utomjordiskt hot. Det handlar förstås om något helt annat än utomjordingar eftersom serien inte är övernaturlig på något sätt. Jag älskar Modesty Blaise och hennes ständige följeslagare, den knivkastande Willie Garvin. Jag inser också varför jag kände igen tecknarstilen i Axa, det är nämligen samme Romeo som har tecknat båda serierna!

Slutligen finns det ett ospecificerat äventyr som heter Snabba Stålar. Jag tycker det är ganska tråkigt tecknat och den påminner i tecknarstilen kanske om Buck Ryan. Det är en ganska enkel historia om ett rån med märkta sedlar och om hur gangstrarna försöker lura polisen med sin, enligt dem själva, geniala plan.

Tintin i Tibet

Jag tror inte att jag någonsin läste detta album i min ungdom. Att det var flera som gick mig förbi är jag helt säker på men exakt vilka minns jag inte. Fragment tycker jag mig minnas men helheten är det värre med.

Som vanligt är journalisten Tintin ute på äventyr som inte har ett dugg med journalistik att göra. Den här gången handlar det om en flygplansolycka och om Tintin som via en inre syn blir övertygad om att hans vän inte omkommit i kraschen. Han tar med sig Kapten Haddock för att leta och äventyret tar honom till… Tibet. Väl där börjar äventyret på riktigt. Kapten Haddocks kraftfulla vokabulär är klart underhållande liksom hans sätt att inte riktigt förstå hur omgivningen fungerar. Att han dessutom har svåra problem med spriten är förstås inget nytt. Det är heller egentligen inget man borde finna underhållande men han blir som en karikatyr av en alkoholist och då blir det kul. Nån form av lyteskomik kan man kanske säga.

Överlag innehåller inte äventyret några överraskningar. Det är väl ett typiskt medeläventyr kan man säga. Naturligtvis slutar det lyckligt, med aningen övernaturlig ton. Snömannen – Yeti – är nämligen en del av berättelsen. Och eftersom det inte finns något dokumenterat möte med en sådan varelse blir det lite fantasifullt av det. Men vem vet, den förskräcklige snömannen kanske finns i verkligheten och beter sig kanske just så som i detta album. Föga troligt förstås, men likväl möjligt…

Tintins Äventyr – Den Mystiska Stjärnan

Under mina ungdomsår läste jag förstås Tintin, det gjorde väl alla på den tiden. Detta var långt för det hade blivit sådant ramaskri kring teckningarnas karaktär gällande etnisk tillhörighet och liknande, nidbilder kan man väl säga. Jag kan heller inte minnas att jag reagerade på något särskilt sätt. Men det var andra tider, man tänkte inte på samma sätt som man gör nu. Och det säger jag helt utan värdering. Det är annorlunda nu jämfört med för 30-35 år sedan, så är det bara.

Ur ett vuxet perspektiv hittar jag inga nidbilder i just det här äventyret. Däremot hittar jag fyndiga namn på människorna. En vetenskapsman utan hår på huvudet heter till exempel Flintén, det är precis min humor.

Tintin är till yrket journalist men jag vet inte om jag någonsin har sett honom på en tidningsredaktion. Han är ute på äventyr som representant för det som är riktigt och rätt kan man säga. Han kompromissar aldrig med rättvisan, även om denna skulle gå emot lagen vid något enstaka tillfälle. Ändamålet helgar alltid medlen kan man säga. Om detta kan man förstås ha en ideologisk åsikt men jag tror att man ska försöka ta det för vad det är istället. Det är underhållande små äventyr och inte mycket mer. Man måste inte läsa in underliggande budskap även om det naturligtvis går att göra det.

I det här äventyret än man på jakt efter en mystisk meteorit som störtat ner på jorden. Naturligtvis är det flera intressenter som deltar i jakten varav den som Tintin ansluter sig till kör med rena metoder. Det gör däremot inte konkurrenterna som försöker sätta käppar i hjulet enbart på grund av profitbegär. Ska vi tolka det som kommunistisk propaganda?

Hur som helst är det inte mitt favoritalbum med Tintin, Jag kan inte minnas att jag var särskilt förtjust i det som barn/ungdom heller. När jag nyligen fyndade det i en second hand butik kunde jag däremot inte stå emot. Tintin är kultur, sånt man måste ha i hyllorna!

Dylan Dog – De Sista Ljuva Åren

Tills alldeles nyligen hade jag ingen aning om vad det här var för en figur. Min enda referenspunkt är numera Av Vargablod som jag skrev om för några dagar sedan. Jag slogs av seriens förmåga att utnyttja klichéerna och samtidigt grundlura mig med dem. Det är ett svårt trick men det lyckades. Av Vargablod var en kort berättelse på runt tjugotalet sidor medan det här är en riktig fullängdare som istället ligger på runt hundra sidor.

Jag kan inte rå för att jag funderar lite på hur lång berättelsen skulle vara, om man istället för att i seriealbumsformat berätta den utan bilder. Det skulle säkert kunna bli en ganska lång berättelse om man la ut texten lite grand. Det finns helt klart utrymme för det. Varför inte en filmatisering? Jag gillar det gruvliga i historien med upplösningen som för tankarna till Twilight Zone eller Amazing Stories. Därmed inte sagt att det här är en egentlig skräckhistoria. Det känns som att människorna i den är mer levande än vad de brukar vara i den serietidningsvärld jag är van vid sedan barndomen. Det är den enda serietidningsvärld jag kan referera till. Det kanske är en orättvis jämförelse då Dylan Dog lämpar sig mer för vuxna än de serietidningar om superhjältar jag ägnade min barndom åt. Det finns både sex och ond bråd död. Kvaliteten på själva albumet är hög, sidorna är så där härligt tjocka att man får kolla ett par gånger extra om man inte har tagit två blad istället för ett. Det gillar jag!

Jag gillar hur man lyckas dra ut på historien som hade gått att göra ännu enklare än så här också. Den ligger på en lagom nivå. Det behöver inte vara barnsligt enkelt bara för att man ackompanjerar texten med bilder. Någonstans mellan en deckare och listigt seriealbum duger alldeles utmärkt. Blir det för ambitiöst är det lätt hänt att det också blir pretentiöst men den fällan klarar man sig undan.

Liksom i Av Vargablod finns det gott om teorier om hur allt hänger ihop. Det finns också gott om cliffhangers som gör att man inte gärna pausar förrän man har läst ut hela. Där kommer seriealbumet väl till pass eftersom det går betydligt fortare att ta sig igenom det än en ordinär deckare. Hur som helst slutar berättelsen åter igen med att man är grundlurad. Ingen av de teorier jag hade visade sig stämma till slut…

Dylan Dog – Av Vargablod

När jag startade den här bloggen hade jag inga som helst planer på att skriva om något nytt. Det skulle helt enkelt vara en plats där jag kunde skriva av mig om de tonvis serietidningar som låg och skräpande i mina skåp och låder. Serietidningar som var sedan barndomen. I sammanhanget vill jag också belysa att jag verkligen inte vet skillnaden mellan en serietidning, ett seriealbum och en serieroman (grafisk roman). För mig är kanske det senare en mer påkostad variant av ett seriealbum, det bör vara en ganska lång historia och gärna med en mer vuxen prägel. Jag är inte säker på den definitionen men just nu känns den Adekvat.

Just det här äventyret faller väl lite grand på längden, annars är det en klart påkostad produktion som lämpar sig för vuxna, även om en tonåring också skulle kunna tillgodogöra sig den förstås. Det är inget för de allra yngsta, det är helt klart.

För min egen del var det mest superhjältar som gällde under mina uppväxtår. Jag läste sällan eller aldrig tidningar som Skräck eller Chock. De var nog aningen före min tid också skulle jag tro. Här är det ställt bortom allt tvivel redan från första sidan att det är någon sorts skräckhistoria vi ska bli bjudna på. Jag gillar tecknarstilen. Den är enkel och det är inte en massa onödigt med i bilderna. Man får det man behöver för att göra historien full rättvisa. Hade jag läst det här när jag var barn hade jag säkert gillat det fullt ut! Och det gör jag fortfarande. Visserligen är berättelsen i kortaste laget men den drivs stadigt framåt på ett bra sätt. Närt jag tror mig ha räknat ut precis hur det ligger till blir jag först förvånad över klichéerna och sedan över att jag har blivit grundlurad. Det är nästan som att man har blivit grundlurad av serietidningsmanuset!

Jag har ytterligare en serietidning/album/bok liggande av Dylan Dog som jag ska ta tag i så fort jag hinner. Det här äventyret har helt klart gett mig mersmak. Det ska bli spännande att klura ut vad det egentligen är för en figur. Så vitt jag förstår det är det en detektiv som specialiserat sig på övernaturliga historier, men som inte har några egna superkrafter. Det är ursprungligen italiensk och enligt wikipedia den näst mest framgångsrika i hemlandet. Dessutom läser jag mig till att den ligger till grund för filmen Dellamorte Dellamore, som jag tyvärr inte haft möjlighet att se än. Tror jag ska göra något åt det snarast!

Fantomen 1981 Nr 11

Egentligen har jag bara två saker att säga om fantomenäventyret som finns i det här numret. Jag gillar inte tecknarstilen alls. Faktum är att jag var nära att hoppa över att läsa det enbart på grund av det. Det andra är att Djungelns Budbärare, som äventyret heter, egentligen berättar två historier. Det mest uppenbara är förstås om en militärkupp som är tänkt att störta Bengalis president Luaga och göra Överste Sabel till diktator. Det är inte ett särskilt medryckande äventyr, delvis beror det kanske på tecknarstilen, jag vet inte.

Det andra äventyret bjuder på är mycket intressantare ur fantomenhistorisk synvinkel. Det ingår nämligen en redogörelse för hur Fantomens förfader började använda apor och fåglar för att skicka viktiga meddelanden genom djungeln. Det är en krystad berättelse men vi får i alla fall träffa på Rödskägg i ett par tecknade rutor.

Det finns också ett Rick O’Shay äventyr i tidningen. Jag tror aldrig jag läste dessa när jag var ung. Men ska man skriva så får man allt se till att vara ambitiös tänkte jag. Således bestämde jag mig för att inte hoppa över något. Jag kan väl inte påstå att jag blev något större fan efter äventyret. Jag fattade heller inte varför serien hette Rick O’Shay när huvudpersonen i äventyret kallades Hipshot Percussion… Det kanske klarnar om man läser ett par äventyr till?

Slutligen avslutas tidningen med Leo Gwenn och ett äventyr kallat Vraket. Inte heller detta har jag några som helst minnen av att jag skulle ha läst när det begav sig. Men faktum var att det var helt ok. Först trodde jag att det var något övernaturligt. Det börjar med ett mysiskt vrak som egentligen inte borde finnas men till slut får det en rationell upplösning. Jag tror inte att Leo Gwenn förekom i Fantomen särskilt ofta men vi får väl se framöver!

Starke Staffans Äventyr: Fetischen

Jag vill minnas att jag i min barndom även läste ett par andra album av denne Starke Staffan. Minnena av en sådan eskapad är dock grumliga. Det finns ett par fragment som jag inte hittar i denna – Fetischen, som således torde komma från något av de tidigare sex seriealbumen med honom.

Starke Staffan är en vanlig liten pojke. Det är kanske inte uttalat hur gammal han egentligen är men att han har nått tonåren är i alla fall tveksamt. Han är dock mycket mogen för sin ålder och är dessutom oerhört hjälpsam mot sin omgivning. Nästan lite överdrivet mycket kan jag tycka. Jag skulle vilja se den 8-10-åring som frivillig hjälper sin gamla lärarinna att koka te när hon är förkyld. Och det är just det där med förkylning som är andemeningen i den här historien. Starke Staffan är nämligen inte stark längre om han blir förkyld! Det är lite grand som att Simsons styrka sitter i håret men det är en annan historia.

Här är det frågan om lurendrejeri. Det finns en utställning på museet och i denna utställning finns det en Fetisch som ondskefulla människor villa att Starke Staffan ska stjäla åt dem. Han är naturligtvis inte alls intresserad av detta och för att fånga honom måste de först se till att han blir förkyld. Dumt nog tänker det inte på att han inte är till någon nytta om han förlorar sin styrka. Hur som helst så lyckas skurkarna övertyga honom att han ska göra det av goda skäl, han ska hjälpa en gammal man som bara kan bli fri från sina åkommor med hjälp av den magiska Fetischen. Inget kunde vara längre från sanningen. Anledningen att man vill komma år den är istället att man ämnar använda dem till att åsamka olika rika människor en otäck hudsjukdom och sedan öva utpressning för att göra dem friska igen.

Det var rätt kul att åter stifta bekantskap med detta album igen. Jag mindes en hel del men verkligen inte allt. Den skiljer sig också lite från det jag mesta dels läste i min barndom. Det är inte en klockren superhjältesaga även om Starke Staffan verkligen har övernaturlig styrka. Den utspelar sig ändå i en ”vanlig” miljö och det finns inga superskurkar att ta hänsyn till.

Lucky Lukes Äventyr: Bröderna Dalton får en chans

Jag minns faktiskt inte vad jag tyckte om det här seriealbumet som liten. Att jag gillade Lucky Luke minns jag men inte vilka album som var bäst egentligen. På baksidan finns en förteckning över 19 album. Jag misstänker att det tillkommit flera efter dess men jag vet inte säkert vilka och hur många. Men eftersom Bröderna Dalton får en chans är tryckt 1975 är chansen ganska stor.

Berättelsen går ut på att en senator plockat fram ett nytt lagförslag. Han vill släppa ut brottslingar i samhället och låta dem återanpassa sig. Tanken är att om de klarar prövotiden – 1 månad, så blir de fria. Gör de det minsta lilla brott under tiden åker de in igen. Ord och inga visor alltså. Naturligtvis måste detta testas med västerns mest förhärdade brottslingar – Bröderna Dalton. Det hela är dömt att misslyckas redan från början.

Det blir ett ganska knasigt äventyr som till slut mynnar ut i någon form av sensmoral. Ska man återanpassa brottslingar till samhället får man allt se till att guida dem lite. Man kan inte räkna med att de ska klara det på egen hand. Kul är att man belyser människans fallenhet att dra förhastade slutsatser. Så fort Bröderna Dalton och Lucky Luke kommit till staden för experimentet börjar butiksinnehavarna ge kassapparaterna till de ökända bröderna. När Lucky Luke är med dem heter det snabbt att han och Bröderna Dalton bildat en liga. Det där vänder förstås tvärt flera gånger beroende på hur vindarna blåser. Det är gjort på ett kul sätt men visst ligger det en hel del sanning bakom det också.

Dessutom råkar den urbota korkade fängelsehunden Ratata följa med i tron om att de beryktade bröderna håller på att rymma. Ett kul återseende får man lov att säga.

Som extra grädde på moset avslutas albumet med en sida om de riktiga Bröderna Dalton. Inte vet jag hur mycket sanningshalt det ligger i den berättelsen men det är väl kul att man på något sätt också försöker hålla en historisk prägel på äventyret.

Fantomen 1977 Nr 3

Det var ett bra tag sedan jag bestämde mig för att starta den här bloggen. Men eftersom saker och ting är som de är tog det mig ett tag innan jag riktigt koma fram till att börja. Jag ser faktiskt fram emot att bläddra genom mina gamla tidningar och publicera texter om dem här. Och jag hoppas att Ni kommer att finna det nöjsamt också! J

Fantomen har jag inte bläddrat i på många år. Jag vet inte varför jag kände för att början med honom men han (tidningen) låg väl överst i högen helt enkelt. Fantomenäventyret som den här tidningen bjuder på heter Pratskeppet SS Blitz. Det är ett ganska ordinärt äventyr som inte var en stor nostalgitripp heller. Jag mindes inte den alls. I korthet handlar det om en liga pirater som placerar sin båt på internationellt vatten utanför Morristown för att sedan besöka densamma med nattliga räder och plundra den. Polisen kan ingenting göra eftersom fartyget ligger på internationellt vatten. Lyckligtvis är president Luaga personlig vän med Fantomen som gärna kommer dit och sätter dit skurkarna…

I tidningen finns också ett äventyr med Bernard Prince men eftersom det var del tre i en serie äventyr brydde jag mig inte om att läsa det. Det gjorde jag däremot med Blixt Gordon äventyret. Det är väl inte den serie jag tyckte bäst om i Fantomen på den tid det begav sig men det var i alla fall en helt ok upplevelse.

För övrigt var det lite av en nostalgitripp att åter läsa Fantomenklubbens sidor och i synnerhet deckarnöten som i vuxen ålder synes mig vara hur dum som helst. Nostalgi föds också ur de annonser som finns i tidningen. Ett kul återseende men inget som går till historien.