Tintin i Tibet

Jag tror inte att jag någonsin läste detta album i min ungdom. Att det var flera som gick mig förbi är jag helt säker på men exakt vilka minns jag inte. Fragment tycker jag mig minnas men helheten är det värre med.

Som vanligt är journalisten Tintin ute på äventyr som inte har ett dugg med journalistik att göra. Den här gången handlar det om en flygplansolycka och om Tintin som via en inre syn blir övertygad om att hans vän inte omkommit i kraschen. Han tar med sig Kapten Haddock för att leta och äventyret tar honom till… Tibet. Väl där börjar äventyret på riktigt. Kapten Haddocks kraftfulla vokabulär är klart underhållande liksom hans sätt att inte riktigt förstå hur omgivningen fungerar. Att han dessutom har svåra problem med spriten är förstås inget nytt. Det är heller egentligen inget man borde finna underhållande men han blir som en karikatyr av en alkoholist och då blir det kul. Nån form av lyteskomik kan man kanske säga.

Överlag innehåller inte äventyret några överraskningar. Det är väl ett typiskt medeläventyr kan man säga. Naturligtvis slutar det lyckligt, med aningen övernaturlig ton. Snömannen – Yeti – är nämligen en del av berättelsen. Och eftersom det inte finns något dokumenterat möte med en sådan varelse blir det lite fantasifullt av det. Men vem vet, den förskräcklige snömannen kanske finns i verkligheten och beter sig kanske just så som i detta album. Föga troligt förstås, men likväl möjligt…