Dylan Dog – De Sista Ljuva Åren

Tills alldeles nyligen hade jag ingen aning om vad det här var för en figur. Min enda referenspunkt är numera Av Vargablod som jag skrev om för några dagar sedan. Jag slogs av seriens förmåga att utnyttja klichéerna och samtidigt grundlura mig med dem. Det är ett svårt trick men det lyckades. Av Vargablod var en kort berättelse på runt tjugotalet sidor medan det här är en riktig fullängdare som istället ligger på runt hundra sidor.

Jag kan inte rå för att jag funderar lite på hur lång berättelsen skulle vara, om man istället för att i seriealbumsformat berätta den utan bilder. Det skulle säkert kunna bli en ganska lång berättelse om man la ut texten lite grand. Det finns helt klart utrymme för det. Varför inte en filmatisering? Jag gillar det gruvliga i historien med upplösningen som för tankarna till Twilight Zone eller Amazing Stories. Därmed inte sagt att det här är en egentlig skräckhistoria. Det känns som att människorna i den är mer levande än vad de brukar vara i den serietidningsvärld jag är van vid sedan barndomen. Det är den enda serietidningsvärld jag kan referera till. Det kanske är en orättvis jämförelse då Dylan Dog lämpar sig mer för vuxna än de serietidningar om superhjältar jag ägnade min barndom åt. Det finns både sex och ond bråd död. Kvaliteten på själva albumet är hög, sidorna är så där härligt tjocka att man får kolla ett par gånger extra om man inte har tagit två blad istället för ett. Det gillar jag!

Jag gillar hur man lyckas dra ut på historien som hade gått att göra ännu enklare än så här också. Den ligger på en lagom nivå. Det behöver inte vara barnsligt enkelt bara för att man ackompanjerar texten med bilder. Någonstans mellan en deckare och listigt seriealbum duger alldeles utmärkt. Blir det för ambitiöst är det lätt hänt att det också blir pretentiöst men den fällan klarar man sig undan.

Liksom i Av Vargablod finns det gott om teorier om hur allt hänger ihop. Det finns också gott om cliffhangers som gör att man inte gärna pausar förrän man har läst ut hela. Där kommer seriealbumet väl till pass eftersom det går betydligt fortare att ta sig igenom det än en ordinär deckare. Hur som helst slutar berättelsen åter igen med att man är grundlurad. Ingen av de teorier jag hade visade sig stämma till slut…